Sep 252012
 

Svenska Dagbladets kulturchef Martin Jönsson ställer sig den frågan på sin blogg i ett inlägg. Det är precis sådana här resonemang som nu dyker upp när man diskuterar en ny modell för att ta ut tv-avgift, det handlar inte bara om hur man ska ta in pengarna utan också om vem som ska ha dem.  SVT+SR+UR eller ”fler”?

Public service-utredningen förslår en skatt, lika för alla. Förslaget i korthet ser ut så här: De med inkomster upp till 30 000 kr per år kommer inte att betala någon tv-avgift. På inkomster över 30 000 kr (grundavdraget) per år betalar man 1 % av beskattningsbar inkomst, dock högst 1 200 kr i månaden. Det taket slår till vid en årsinkomst på 148 000, dvs 12 500 kr i månaden. Företag kommer inte att betala någon avgift alls. Detta betyder att ett tvåpersonshushåll får en höjning från dagen 2 076 kr per år till 2 400 kr per år. Ensamhushåll får en sänkning med 876 kr per år. Hushåll med fler än två vuxna med inkomster kan få rejäla höjningar. Nog om själva avgiften.

Den konstruktion vi har idag skapar en tydlig relation mellan lyssnarna/tittarna och PS-företagen. Inga omvägar via skattsedeln. Hur man än vänder och vrider på saken så innebär den föreslagna modellen ett minskat oberoende. Makten över PS-företagen har flyttat närmare politiken. En del säger att vi måste ändra, dels för att licensskolket är så högt – 12 %. Andra kallar 88 % betalningsvilliga för en unikt hög siffra. Det beror på om man väljer att se glaset som halvtomt eller halvfyllt. En del menar att det är orättvist att de som tar del av SVT via PLAY på sin dator också borde vara med och betala.

Systemet idag har vissa brister, fler borde betala, och möjligen på sikt så håller inte definitionen på vem som ska betala tv-avgift. Idag är definitionen att man har en apparat som kan ta emot hel tv-kanal. Idag är det bara tv-apparater som kan det och det säljs dessutom tv-apparater som aldrig förr, så intresset för att se tv på det ”gamla vanliga” viset är fortfarande högt. Jag menar att man inte ska laga det som inte är trasigt. Men givet nu att man ska se om det går att hitta en annan modell för att ta ut tv-avgift så känns det som ”skatt” är en farlig väg att gå. Och har man en gång bytt system – ja bytt är bytt – går aldrig igen.

Den tanke som Jönsson lyfter fram har tidigare ultraliberaler förfäktat. Varför ska avgiften till public service bara komma public service-företagen tillgodo? Nästa steg är kanske en beställar-utförar-modell med en public service-myndighet som lägger ut uppdrag på privata produktionsbolag.  Låter det konstigt? Inte konstigare än att moderaterna flera gånger lagt motioner i riksdagen om att privatisera public service, rent av lägga ner. Public service finansierad via skattesystemet kan vara ett första litet steg. Det som inte gick att göra i ett hugg går nu att ändra på med små förflyttningar, var och en till synes harmlös.

Att resonera som Jönsson, att public service-pengarna ska gå till fler, visar att han inser att offentliga medel behövs för att klara mångfald i media och klara att hålla en hög journalistisk kvalitet. Det är därför vi har presstöd t.ex. vilket Svenska Dagbladet inte skulle klara sig utan.

Jönsson redovisar ett förslag till bredbandsskatt från Storbrittannien. Tanken att via bredbandsabonnemangen få in pengar är inte ny. I Danmark kombinerar man en traditionell tv-avgiftsmodell med en skatt på bredband  – en medielicens.

Det vore intressant att höra fler röster i debatten om hur public service ska finansieras i framtiden och hur dess oberoende ska bestå. Detta är central fråga för vårt öppna samhälle.

Jag är dock orolig för att man inte har förmåga att se till den goda situation vi har i Sverige idag, 88 % betalar, tilltron till public service är stor och oberoendet så stort som är möjligt. Ska uppbördssystemet ändras krävs det en fullständig konsensus där alla demokratiska partier sluter upp – både vad gäller systemet med att ta upp avgifter men också med att sluta upp kring att public service ska ha sjysta ekonomiska villkor så att de kan fylla sitt viktiga uppdrag.