Nu ikväll söndag är det lugnt utanför Baltiska hallen. Det är väldigt synd ur idrottslig synpunkt att tennisintresserade inte kunde få se denna Davis Cup-match, eftersom den har varit på både jämn och spännande. Nu står det 2-2 och den sista matchen mellan Levy och Vinciguerra blir avgörande. Igår var det däremot många demonstranter. De flesta försökte nog hålla lugn och låg profil. Arrangörerna ville inte ha bråk. Men väljer man skapa oheliga allianser med grumliga undertoner får man finna sig i att en sådan här demonstration drar till sig en rad ”oönskade element”. Det gäller att välja sina vänner. Eller som man man brukar säga: ”med sådana vänner behöver man inga fiender”.
Så någon stoppad match blev det inte, men den svenska demokratin blev naggad i kanten, och idrottsrörelsen fick med det civila samhället vika undan för hot om våld. Och vad har inte detta kostat. Tusentals poliser utkommenderade på Malmös gator och torg. Pengar som definitivt kunde använts bättre.
Och så här när matchen snart är avslutad: vad uppnådde de som sa sig vilja stoppa matchen? Ja, inte fick de den stoppad. Vad som däremot blottlagts än en gång är grumligheten i resonemangen. Idrotten används som slagträ, men bara när det gäller landet Israel. Vi har haft idrottsligt utbyte med diktaturer och länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Men när det gäller Israel som är en erkänd demokrati i världssamfundet, som inte fällts för brott mot mänskliga rättigheter, för Israel gäller andra regler. Tyvärr lurar under Israelkritiken alltid en kritik som tangerar antisemitismen. När ska den demokratiska vänstern inse detta?