Nov 052012
 

Stefan Löfven reste till Israel 28-30 oktober. Svenska Dagbladet beskriver resan i en artikel. I Sverige finns praktiskt taget konsensus om att lösningen i Israel-Palestina-konflikten består i en tvåstatslösning. Skillnader handlar mer om takten i fredsprocessen. Löfven visar på en balanserad inställning. Men det är också klart att det finns stora problem att lösa i denna kanske världens svåraste konflikt.  På båda sidor finns hökar och duvor. De som försöker finna lösningar och som väljer en icke-konfrontativ hållning får det svårt. Mahmud Abbas, t.ex. kritiseras häftigt av Hamas när han i israelisk tv säger att han inte har för avsikt att kämpa för att återvända till sin hemstad Safed, som idag är på israelisk mark. Hans uttalande väcker beröm från israelisk sida men vrede från Gaza. Vad Abbas förstår är att allt som av den ena partnern anses ”rätt” inte kan genomföras. Man kan ha rätt men inte kunna få rätt, detta är en smärtsam process som vissa parter i denna konflikt redan insett, men långtifrån alla. I Sverige pågår en annan debatt angående Israel, nämligen den om varor från de ockuperade områdena. I en artikel i Aftonbladet skriver bl.a. ärkebiskop Anders Wejryd att varor från ockuperade områden i Israel, måste kunna skiljas från varor från övriga Israel. Detta skulle kunna vara en rimlig hållning som Wejryd argumenterar för. Ett sätt att påverka Israel. Man kan ändå fråga sig om rimligheten i detta ställningstagande i jämförelse med andra länder. Ulf Öfverberg, ordförande i Samfundet Sverige- Israels Stockholmsavdelning ställer frågan i en debatt i P1 Morgon varför ingen kräver märkning av kinesiska varor från Tibet. Jag håller med Erik Helmerson Dagens Nyheter om att Israel döms efter en egen, hårdare måttstock än sina grannländer. Det finns det en passage, med syftning på Israel, i Wejryds artikel som stör mig: ”Om inte Mellanöstern kan vara en mångreligiös region, vilket hotas på flera sätt, blir framtidsutsikterna än mörkare.” Visst ska vikten av ett mångkulturellt och mångreligiöst Israel framhållas, men blir det inte lite märkligt att inte samtidigt se vad som händer i kulturens och religionens namn i omkringliggande stater som Iran, Irak och Saudiarabien?