okt 062012
 

I  fredagens Torehammars vecka ett program på P3 var Calle Norlén gäst. Om du inte lyssnar på detta program – börja nu!

1981 kom jag till Stockholm och började på Musikhögskolan. För första gången i mitt liv lärde jag känna människor som var homosexuella, i mitt fall var det män, de homosexuella kvinnorna var åtminstone för mig osynliga.

Den tid som Jonas Gardell beskriver i sin bok ”Torka aldrig tårar utan handskar” är min tid.  Citerar Runeberg: ”Jo, därom kan jag ge besked,
Om herrn så vill, ty jag var med.”

Ja, jag var med, och det är ett obearbetat mörker i mig fortfarande när jag tänker på mina begåvade generationskamrater som borde varit i sin krafts dagar nu men som inte finns mer. Om detta ska jag berätta mer senare. Jag hade så stora förväntningar på Gardells bok och jag blev besviken. Allt jag upplevt kände jag så väl igen. Boken redovisar fakta men berörde mig inte som litteratur. Jag ville så otroligt gärna tycka om boken därför att den var egentligen precis allt jag upplevt, inte som huvudperson men som birollskaraktär i dramat. När min personliga besvikelse lagt sig inser jag att boken i alla fall är ett bra underlag för ett filmmanus . Och det blir både en tv-serie och en film. På måndag sänder SVT första avsnittet. Jag hoppas så att tv och film blir bättre än boken.

Norlén är i radioprogrammet tydlig med att det är viktigt att som bög känna sin historia och respektera de som gick före och tog striden inte bara mot intolerans och för en förändrad lagstiftning. Först 1944 beslöts att homosexualitet inte var att betrakta som en brottslig handling och 1979 beslöts att homosexualitet inte var en sjukdom.

Torehammar berättar att han kom ut 1995, vilket var ett år före bromsmedicinerna kom och han insåg att hans sexualitet var något man kunde DÖ av. Calle Norlén berättar att han just av detta skäl väntade ända till 1988 med att bli offentlig med sin sexualitet.

När Henrik Torehammar ska berätta om några scener ur tv-serien hör man hur berörd han är – rösten bryts. Och även jag måste svälja en extra gång. Mot slutet av programmet frågar Torehammar om homosexualitet alltid måste gestaltas som problem, t.ex. Brokeback Mountain. Norlén säger insiktsfullt att han inser att det är bra att veta sin historia och säger samtidigt – ”nu låter jag som judarna och Förintelsen” och Torehammar hakar på och frågar om aids är bögarnas Förintelse, han säger ”har vi varit med om ett krig?”  Ja, säger Calle Norlén, och menar att det är viktigt att minnas de som gått före och tagit kampen för kommande generationer. Jag hoppas att det kommer fler svenska berättelser än Gardells om denna tid. Alan Hollinghursts The Line of Beauty är än så länge oöverträffad som skildring av epoken då den också beskriver samhällsförändringen på djupet. Den svenska samhällskritiska romanen om 80-talets Sverige med aidsepidemien som fond är ännu inte skriven.