mar 112009
 

Det har inte varit korrekt att tala om att det finns antisemitism i Sverige. Men debatten kring ”Stoppa matchen” har inte, vilket måste irritera initiativtagarna till demonstrationen, kommit att handla om kriget i Gaza, utan mer om de antisemitiska underströmmar som finns i protesterna mot Israel. Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet skriver idag 2009-03-11 under rubriken ”Stoppa matchen – öppen antisemitism”.
I demonstrationen Stoppa matchen gick människor under Hamas flaggor och skanderade kända antisemitiska ramsor som definitivt förnedrar judar som grupp.
Att som man gjort från demonstatrationens mer rumsrena organisationer påstå att det bara var ett fåtal bråkstakare håller inte.
Tyvärr visar ”Stoppa matchen” att antisemitism finns i Sverige, man behöver bara skrapa lite på ytan så kommer den fram. Läs Göran Rosenbergs intressanta artikel i DN 2009-03-10. Där visar han på de grumliga resonemang kring Israels agerande idag som tar sin utgångspunkt i Förintelsen, att dagens israeler ”på grund av Förintelsen borde veta bättre”. Det är häpnadsväckande att en en man som förre ärkebiskopen K.G. Hammar drar sig ur ett arrangemang till minne av Förintelsen med hänvisning till kriget i Gaza. ”I vissa lägen går det inte att skilja minnet av Förintelsen från staten Israel”, hävdade KG Hammar i radion, enligt Rosenberg. Det som hänt med anledning av ”Stoppa matchen” visar att vi aldrig får ta ner garden när det gäller att bekämpa antisemitismen. Den finns synlig och och den finns osynlig, men den finns och den ska avslöjas.

mar 092009
 

Det blev ingen stoppad match, men tyvärr ger hela historien en bitter eftersmak. De svenska tennisspelarna var inte i bästa form, och hade verkligen behövt en entusiastisk hemmapublik. Om det hade räckt ska jag låta vara osagt, för det israeliska laget var bra, och de spelade under all sorts press. Särskilt välkomna kan de knappast ha känt sig.
Inte heller lyckades demonstranterna få fokus på sin sakfråga, vilket visar vilket slag i luften det var. I stället har det handlat om tomma läktare, enorma kostnader för polisinsatser, maskerade demonstranter.
Efterrräkningar är i alla händelser att vänta. Någon mer Davis Cup-match i Malmö lär det knappast bli inom överskådlig tid. Evenemangen kommer att gå till Helsingborg och Göteborg som är de två andra Davis Cup- städerna i Sverige. Stockholm får ev. ersätta Malmö. Det kan även bli idrottsliga efterrräkningar. ITF (det internationella tennisförbundet) kommer att se över sitt regelverk och se till att kommunala beslutsfattare inte ska kunna få det inflytande som de fick i Malmö. Och kanske blir det även ekonomiska efterräkningar. Svenska Tennisförbundet måste vara fly förbannade på Malmös politiker. Slutnotan är inte skriven ännu.
Men vilka principer ska då gäller för idrottsligt utbyte? Jag frågade en idrottskunnig man jag känner. Ska man aldrig kunna bojkotta?
Jo, det ska man väl kunna, men då ska det vara på erkända internationella principer. Och då ska bojkotten mot det landet inte bara gälla på det idrottsliga området, utan då ska det gälla även andra former av förbindelser; kultur, handel m.m. Idrotten ensamt ska inte behöva användas som ett politiskt slagträ, det ger bara en känsla av småaktigt grabb-bråk.
Och det ska vara ett nationellt fattat beslut, inte ett beslut taget av en kommun eller ett idrottsförbund.

mar 082009
 

Nu ikväll söndag är det lugnt utanför Baltiska hallen. Det är väldigt synd ur idrottslig synpunkt att tennisintresserade inte kunde få se denna Davis Cup-match, eftersom den har varit på både jämn och spännande. Nu står det 2-2 och den sista matchen mellan Levy och Vinciguerra blir avgörande. Igår var det däremot många demonstranter. De flesta försökte nog hålla lugn och låg profil. Arrangörerna ville inte ha bråk. Men väljer man skapa oheliga allianser med grumliga undertoner får man finna sig i att en sådan här demonstration drar till sig en rad ”oönskade element”. Det gäller att välja sina vänner. Eller som man man brukar säga: ”med sådana vänner behöver man inga fiender”.
Så någon stoppad match blev det inte, men den svenska demokratin blev naggad i kanten, och idrottsrörelsen fick med det civila samhället vika undan för hot om våld. Och vad har inte detta kostat. Tusentals poliser utkommenderade på Malmös gator och torg. Pengar som definitivt kunde använts bättre.
Och så här när matchen snart är avslutad: vad uppnådde de som sa sig vilja stoppa matchen? Ja, inte fick de den stoppad. Vad som däremot blottlagts än en gång är grumligheten i resonemangen. Idrotten används som slagträ, men bara när det gäller landet Israel. Vi har haft idrottsligt utbyte med diktaturer och länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Men när det gäller Israel som är en erkänd demokrati i världssamfundet, som inte fällts för brott mot mänskliga rättigheter, för Israel gäller andra regler. Tyvärr lurar under Israelkritiken alltid en kritik som tangerar antisemitismen. När ska den demokratiska vänstern inse detta?

mar 072009
 

Nu har Davis Cup-matchen börjat, två singelmatcher har spelats och just nu spelas en dubbel. Lagen är jämspelta rent idrottsligt. Just nu på lördag eftermiddag verkar det som om demonstranterna har samlat sina skaror. 6000 demonstranter. Än så länge lugnt inne i arenan, och låt det så förbli, ber vi alla, som tror på någon G-d. Samtidigt är märkligt att se matchen på tv (tack förresten till Tv8 som sänder) utan publik. Den lilla publik som finns gör vad den kan för att få upp stämningen. Men samtidigt, det går inte att komma ifrån. Matcherna spelas i skuggan av politiken, i detta fall har dagordningen bestämts av kommunalpolitiker, trots att Davis Cup snarast är att beskriva som landskamp mellan två nationer.
Jag kan inte annat än känna starkt för både de israeliska och de svenska spelarna. För de israeliska för att de får klä skott för staten Israels politik och därmed inte får en Davis Cup på normala villkor. Egentligen gäller detsamma för de svenska spelarna. De får också klä skott för avsaknad av ett nationellt ansvarstagande och de får inte heller de spela under normala förhållanden.
I bakgrund lurar dock själva sakfrågan; varför var kriget i Gaza en intäkt för att kommunalpolitiker att börja uttala sig och agera kring ett idrottsevenemang? Är det inte snarare så att just det faktum att lokala politiker uttalade sina utrikespolitiska åsikter som skapade legitimitet för grupper långt ut på vänster- och högerkant inklusive nynazister och fundamentalistiska muslimer att sätta sin planer på ”Stoppa matchen” i verket. I det drevet får man då med sig en uppsjö av kända och okända opinionsbildare som aningslöst driver kampanj mot Israel och som inte verkar förstå (eller gör de faktiskt det?) att de tjänar antisemitismens syften.
Varje gång staten Israel kritiseras är det som om man inte kan skilja på ”judar” och ”israeler” och kritiken mot Israel får antijudiska tonfall.
När ska vänstern rannsaka sin Israelkritik och ur sina led rensa ut de antijudiska undertonerna? Den självrannsakan måste komma förr eller senare.

mar 062009
 

>Vanligtvis brukar vi hävda att idrott och politik inte hör ihop. Men i fallet med Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel verkar inte detta gälla. Sverige har haft idrottsligt utbyte med många länder med tvivelaktig demokrati, med länder som oversägligen inte respekterat mänskliga rättigheter. Var fanns de upprörda rösterna då? Visst debatterades OS i Kina, men så här i backspegeln kan vi konstatera att evenemanget blev ett lysande tillfälle för en stat som inte respekterar mänskliga rättigheter att visa upp sig som ett ”mönsterland”. Det utlovades förbättringar vad gäller yttrandefrihet, resultatet blev det motsatta.
I Malmö rustar sig nu demonstranter som kommer från vitt skilda grenar på det politiska trädet; en ohelig allians mellan yttersta vänstern, yttersta högern, nynazizter och fundamentalistiska muslimska grupper. Det visar sig att hot om våld tyvärr fungerar, och myndigheterna gömmer sig nu bakom ”säkerhetsaspekten”. Det offentliga samhället borde visat att hot om våld inte ska löna sig, och målet borde ha varit att genomföra matchen inför publik. Det går inte att frigöra sig från den obehagliga tanken att det för vissa länder som bryter mot mänskliga rättigheter finns en måttstock och för Israel, Mellanösterns enda demokrati, råder en annan. Israel är inte heller dömt för att bryta mot mänskliga rättigheter, debatten om Gaza-krigets legitimitet pågår, och det finns olika bilder och olika sanningar, beroende på vem man frågar. Läs t.ex. vad Lisa Abramowicz och Ulf Öfverberg skriver i Sydsvenskan 2009-03-05: ”Israel döms efter en annan måttstock”. Man må ha vilken uppfattning man vill om Gaza-konflikten men att den ska påverka ett enskilt idrottsevenemang är orimligt. Varför duckar regeringen i frågan och bollar över den till den kommunala beslutsnivån. Vi talar faktiskt om en tävling mellan två stater, och då borde staten Sverige uttala sig i frågan. En del av de som nu rustar sig för demonstration säger klart och tydligt att deras syfte är att stoppa matchen, inte bara att ”fredligt” demonstrera. De talar om Israel som ockupationsmakt, de talar om övergrepp och hela deras argumentation går ut på att Israel som stat ska uteslutas från att delta i det internationella samfundets olika evenemang inom t.ex. idrott och kultur. Med vilken laglig rätt?
Hur kan vi acceptera att organisationer som säger sig inte ens acceptera staten Israels rätt att existera, får utrymme att genomföra aktioner som har till syfte att stoppa tennismatchen? Lyssna på idrottsrörelsen, i detta fall Svenska Tennisförbundet, de väljer klokt att inte uttala sig politiskt, och de är ytterst besvikna över hur evenemanget utvecklat sig. Under ytan (att tala om säkerhet) ryms grumliga åsikter om staten Israel, men inte bara om staten, utan om deras medborgare också – ”judarna”. Det är sorgligt att behöva läsa i Svenska Dagbladet 2009-02-05 att enskilda svenska judar, boende i Malmö, inte längre känner sig trygga i sitt hemland. Borde inte alla tillgängliga offentliga och polisiära resurser sättas in för att garantera svenska medborgares säkerhet? Ska svenska medborgare på fullt allvar behöva överväga att lämna sitt hemland för att flytta till Israel, det land som enligt dem själva, är det enda land som garanterar dem som judar, ett land att leva tryggt i. Det påminner på ett skrämmande sätt om den situation som judarna i Europa kände under 30-talet.
Det säkerhetsmässiga och polisiära läget har nu tyvärr eskalerat till en sådan nivå att det är omöjligt att spela för publik, men hade man hanterat frågan på ett annat sätt från början hade det troligen varit möjligt. Det är av yttersta vikt att samhället och de valda politikerna inte faller undan för hot om våld utan att alla offentliga krafter sätts in för att garantera att idrottsliga evenemang går att genomföra utan politiska förtecken. Det nätverk av demonstranter som nu formerar sina styrkor hotade t.ex. med att köpa upp biljetter och inifrån arenan ställa till bråk, självklart är det helt oacceptabelt. Och samhället verkar stå helt handfallet inför situationen. Man borde tycka att det inom polisen, med tanke på alla problematiska fotbollsmatcher som genomförs, skulle finnas en beredskap för att hantera ett evenemang som Davis Cup-matchen. Nu kommer ytterst få att sitta på läktaren och se israeliska och svenska tennisspelare som tränar hårt för att nå till toppen i sin idrott spela. För tennisintresserade som kan lyfta blicken bortom politisieringen av idrotten finns möjligheten att se matcherna på tv.