mar 092009
 

Det blev ingen stoppad match, men tyvärr ger hela historien en bitter eftersmak. De svenska tennisspelarna var inte i bästa form, och hade verkligen behövt en entusiastisk hemmapublik. Om det hade räckt ska jag låta vara osagt, för det israeliska laget var bra, och de spelade under all sorts press. Särskilt välkomna kan de knappast ha känt sig.
Inte heller lyckades demonstranterna få fokus på sin sakfråga, vilket visar vilket slag i luften det var. I stället har det handlat om tomma läktare, enorma kostnader för polisinsatser, maskerade demonstranter.
Efterrräkningar är i alla händelser att vänta. Någon mer Davis Cup-match i Malmö lär det knappast bli inom överskådlig tid. Evenemangen kommer att gå till Helsingborg och Göteborg som är de två andra Davis Cup- städerna i Sverige. Stockholm får ev. ersätta Malmö. Det kan även bli idrottsliga efterrräkningar. ITF (det internationella tennisförbundet) kommer att se över sitt regelverk och se till att kommunala beslutsfattare inte ska kunna få det inflytande som de fick i Malmö. Och kanske blir det även ekonomiska efterräkningar. Svenska Tennisförbundet måste vara fly förbannade på Malmös politiker. Slutnotan är inte skriven ännu.
Men vilka principer ska då gäller för idrottsligt utbyte? Jag frågade en idrottskunnig man jag känner. Ska man aldrig kunna bojkotta?
Jo, det ska man väl kunna, men då ska det vara på erkända internationella principer. Och då ska bojkotten mot det landet inte bara gälla på det idrottsliga området, utan då ska det gälla även andra former av förbindelser; kultur, handel m.m. Idrotten ensamt ska inte behöva användas som ett politiskt slagträ, det ger bara en känsla av småaktigt grabb-bråk.
Och det ska vara ett nationellt fattat beslut, inte ett beslut taget av en kommun eller ett idrottsförbund.