mar 222012
 

Det kristna studieförbundet Bilda hade den 16 mars vernissage i Immanuelskyrkan för utställningen ”The Holy Land – Det håliga Landet. Utställningen presenterades med en bild som föreställde tre råttor, en med k-pist, som knaprade på staten Israel illustrerad som en ost. Israel-osten och råttorna befann sig i en råttfälla. Tanken leddes till att när som helst kunde fällan slå igen och klämma till råttorna (judarna) som så oblygt knaprade i sig av landet. Bilden blev omedelbart kritiserad och Bilda tog bort den. Den finns att se här, tyvärr på en i sig antisemitisk hemsida, som förstås gottar sig. Och bilden är nu spridd på ett otal nazistiska och rasistiska hemsidor. Bildas ursäkt är lam. Tyvärr verkar inte Bilda förstå att denna bild är en klassisk antisemitisk metafor. Judar som råttor/skadedjur. Judarna/råttorna i en råttfälla – straffade genom att råttfällan slår igen om de knaprar på landet Israel ( ockupation ). Jag köper inte att man inte förstår, inte insåg. Konstnärerna/pastorerna bakom utställningen påstår sig också okunniga om denna antisemitiska metafor – tyvärr tror jag dem inte.

mar 112009
 

Det har inte varit korrekt att tala om att det finns antisemitism i Sverige. Men debatten kring ”Stoppa matchen” har inte, vilket måste irritera initiativtagarna till demonstrationen, kommit att handla om kriget i Gaza, utan mer om de antisemitiska underströmmar som finns i protesterna mot Israel. Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet skriver idag 2009-03-11 under rubriken ”Stoppa matchen – öppen antisemitism”.
I demonstrationen Stoppa matchen gick människor under Hamas flaggor och skanderade kända antisemitiska ramsor som definitivt förnedrar judar som grupp.
Att som man gjort från demonstatrationens mer rumsrena organisationer påstå att det bara var ett fåtal bråkstakare håller inte.
Tyvärr visar ”Stoppa matchen” att antisemitism finns i Sverige, man behöver bara skrapa lite på ytan så kommer den fram. Läs Göran Rosenbergs intressanta artikel i DN 2009-03-10. Där visar han på de grumliga resonemang kring Israels agerande idag som tar sin utgångspunkt i Förintelsen, att dagens israeler ”på grund av Förintelsen borde veta bättre”. Det är häpnadsväckande att en en man som förre ärkebiskopen K.G. Hammar drar sig ur ett arrangemang till minne av Förintelsen med hänvisning till kriget i Gaza. ”I vissa lägen går det inte att skilja minnet av Förintelsen från staten Israel”, hävdade KG Hammar i radion, enligt Rosenberg. Det som hänt med anledning av ”Stoppa matchen” visar att vi aldrig får ta ner garden när det gäller att bekämpa antisemitismen. Den finns synlig och och den finns osynlig, men den finns och den ska avslöjas.

mar 092009
 

Det blev ingen stoppad match, men tyvärr ger hela historien en bitter eftersmak. De svenska tennisspelarna var inte i bästa form, och hade verkligen behövt en entusiastisk hemmapublik. Om det hade räckt ska jag låta vara osagt, för det israeliska laget var bra, och de spelade under all sorts press. Särskilt välkomna kan de knappast ha känt sig.
Inte heller lyckades demonstranterna få fokus på sin sakfråga, vilket visar vilket slag i luften det var. I stället har det handlat om tomma läktare, enorma kostnader för polisinsatser, maskerade demonstranter.
Efterrräkningar är i alla händelser att vänta. Någon mer Davis Cup-match i Malmö lär det knappast bli inom överskådlig tid. Evenemangen kommer att gå till Helsingborg och Göteborg som är de två andra Davis Cup- städerna i Sverige. Stockholm får ev. ersätta Malmö. Det kan även bli idrottsliga efterrräkningar. ITF (det internationella tennisförbundet) kommer att se över sitt regelverk och se till att kommunala beslutsfattare inte ska kunna få det inflytande som de fick i Malmö. Och kanske blir det även ekonomiska efterräkningar. Svenska Tennisförbundet måste vara fly förbannade på Malmös politiker. Slutnotan är inte skriven ännu.
Men vilka principer ska då gäller för idrottsligt utbyte? Jag frågade en idrottskunnig man jag känner. Ska man aldrig kunna bojkotta?
Jo, det ska man väl kunna, men då ska det vara på erkända internationella principer. Och då ska bojkotten mot det landet inte bara gälla på det idrottsliga området, utan då ska det gälla även andra former av förbindelser; kultur, handel m.m. Idrotten ensamt ska inte behöva användas som ett politiskt slagträ, det ger bara en känsla av småaktigt grabb-bråk.
Och det ska vara ett nationellt fattat beslut, inte ett beslut taget av en kommun eller ett idrottsförbund.

mar 082009
 

Nu ikväll söndag är det lugnt utanför Baltiska hallen. Det är väldigt synd ur idrottslig synpunkt att tennisintresserade inte kunde få se denna Davis Cup-match, eftersom den har varit på både jämn och spännande. Nu står det 2-2 och den sista matchen mellan Levy och Vinciguerra blir avgörande. Igår var det däremot många demonstranter. De flesta försökte nog hålla lugn och låg profil. Arrangörerna ville inte ha bråk. Men väljer man skapa oheliga allianser med grumliga undertoner får man finna sig i att en sådan här demonstration drar till sig en rad ”oönskade element”. Det gäller att välja sina vänner. Eller som man man brukar säga: ”med sådana vänner behöver man inga fiender”.
Så någon stoppad match blev det inte, men den svenska demokratin blev naggad i kanten, och idrottsrörelsen fick med det civila samhället vika undan för hot om våld. Och vad har inte detta kostat. Tusentals poliser utkommenderade på Malmös gator och torg. Pengar som definitivt kunde använts bättre.
Och så här när matchen snart är avslutad: vad uppnådde de som sa sig vilja stoppa matchen? Ja, inte fick de den stoppad. Vad som däremot blottlagts än en gång är grumligheten i resonemangen. Idrotten används som slagträ, men bara när det gäller landet Israel. Vi har haft idrottsligt utbyte med diktaturer och länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Men när det gäller Israel som är en erkänd demokrati i världssamfundet, som inte fällts för brott mot mänskliga rättigheter, för Israel gäller andra regler. Tyvärr lurar under Israelkritiken alltid en kritik som tangerar antisemitismen. När ska den demokratiska vänstern inse detta?

mar 072009
 

Nu har Davis Cup-matchen börjat, två singelmatcher har spelats och just nu spelas en dubbel. Lagen är jämspelta rent idrottsligt. Just nu på lördag eftermiddag verkar det som om demonstranterna har samlat sina skaror. 6000 demonstranter. Än så länge lugnt inne i arenan, och låt det så förbli, ber vi alla, som tror på någon G-d. Samtidigt är märkligt att se matchen på tv (tack förresten till Tv8 som sänder) utan publik. Den lilla publik som finns gör vad den kan för att få upp stämningen. Men samtidigt, det går inte att komma ifrån. Matcherna spelas i skuggan av politiken, i detta fall har dagordningen bestämts av kommunalpolitiker, trots att Davis Cup snarast är att beskriva som landskamp mellan två nationer.
Jag kan inte annat än känna starkt för både de israeliska och de svenska spelarna. För de israeliska för att de får klä skott för staten Israels politik och därmed inte får en Davis Cup på normala villkor. Egentligen gäller detsamma för de svenska spelarna. De får också klä skott för avsaknad av ett nationellt ansvarstagande och de får inte heller de spela under normala förhållanden.
I bakgrund lurar dock själva sakfrågan; varför var kriget i Gaza en intäkt för att kommunalpolitiker att börja uttala sig och agera kring ett idrottsevenemang? Är det inte snarare så att just det faktum att lokala politiker uttalade sina utrikespolitiska åsikter som skapade legitimitet för grupper långt ut på vänster- och högerkant inklusive nynazister och fundamentalistiska muslimer att sätta sin planer på ”Stoppa matchen” i verket. I det drevet får man då med sig en uppsjö av kända och okända opinionsbildare som aningslöst driver kampanj mot Israel och som inte verkar förstå (eller gör de faktiskt det?) att de tjänar antisemitismens syften.
Varje gång staten Israel kritiseras är det som om man inte kan skilja på ”judar” och ”israeler” och kritiken mot Israel får antijudiska tonfall.
När ska vänstern rannsaka sin Israelkritik och ur sina led rensa ut de antijudiska undertonerna? Den självrannsakan måste komma förr eller senare.