Nov 162013
 

Ideella organisationer kan inte likställas med företag – en smygande utveckling sker som om den får fortsätta kommer att undergräva hela civlsamhället. Detta vore djupt oyckligt – de ideella organisationerna är oundgängliga för vårt samhället – vi behöver mer ideellt arbete och vad vi inte behöver är klåfingriga myndigheter som i nitisk välvilja motverkar ideellt arbete. Här ett exempel ur artikeln: Livsmedelsverket menar i sina föreskrifter kring livsmedelshantering att alla organisationer som hanterar mat, även ideella föreningar som säljer korv på matcher eller amatörteatergrupper som serverar kaffe och bullar i pausen, är att betrakta som livsmedelsföretag. Läs artikel undetecknad av sju ideella organisationer på DN Debatt idag.

Dec 052012
 

Krönika i Tro och politik, 2012-12-05. I Sverige i dag får man inte säga att någon är rasist, det är bland det fulaste du kan tillfoga någon i den politiska debatten. Sverigedemokrater är inte rasister, de är ”främlingsfientliga”.  Historikern Henrik Arnstad skrev i Dagens Nyheter den 15 november en artikel att det nu är dags att kalla Sverigedemokraterna för ett fascistiskt parti och dra konsekvenserna av det i praktisk politisk handling. Under fascismen finns den oförfalskade rasismen. Det blev uppenbart när vi genom Expressen-filmen fick ta del av vad Sverigedemokrater verkligen menar. För Sverigedemokraterna liksom många av deras broderpartier är islam och muslimerna huvudfienden.

Sverigedemokraternas historia som judehatare är väl känd men att vara antisemit är värre än att vara rasist. Sverigedemokraterna insåg att för att släppas in i politikens finrum var de tvungna att officiellt rensa ut antisemitismen, men ovanpå den positionsförflyttningen finns penslad endast en tunn fernissa. Forum för levande historia genomförde 2005 en undersökning för att undersöka antisemitismen i Sverige som visade att cirka fem procent av de svarande hade en konsekvent mycket negativ inställning till judar. Utöver dessa var det betydligt större andelar av de svarande som hade en ambivalent hållning till judar och judendom och instämde i några av de påståenden som hänger ihop med klassisk antisemitism.

Dessa förhållanden har knappast ändrats. I den offentliga debatten har på senare tid dykt upp flera exempel på uttalanden som har kritiserats som antisemitiska. Rätt eller fel? Ett exempel är Adrian Kaba, kommunstyrelseledamot (S) från Malmö på denna tidnings ledarplats. Tidningens chefredaktör har tagit avstånd ifrån texten, och det är bra. Vad jag saknar i debatten är en analys av Kabas ledare – är det egentligen inte de underliggande antisemitiska föreställningarna i Kabas resonemang som är problemet och inte bara att det var ”oacceptabla formuleringar”.Det här är inte enda exemplet på att det sker så kallade ”misstag” och ”felaktiga formuleringar” som snabbt tas tillbaka. Gina Dirawi, programledare vid SVT och en stor förebild för många ungdomar, har vid två tillfällen gjort ”misstag”. Först genom att likna Israel vid Hitler och nu senast genom att på sin blogg marknadsföra Förintelseförnekaren Lasse Wilhemsons bok. Peter Nyrén från SVT säger att ”Gina Dirawi inte är antisemit”. Och hur vet han det? Jo, för det har Gina Dirawi försäkrat honom om att hon inte är. Hur många gånger kommer detta att ske; att politiker, debattörer och kända personer får komma undan med att det är fel på formuleringarna eller bara beklagliga misstag?

Nov 072012
 

Tisdagen den 6 november 2011 nominerades jag av Maria-Södra Stations (s)-förening till Södermalms stadsdelsnämnd. Jag tackar för förtroendet. Föreningens motivering:

Ulla Rydbeck, nyval

Nominerad av Maria-Södra stations s-förening,

Motivering: Ulla Rydbeck har gedigen och långvarig bakgrund som partiaktiv och förtroendevald bl.a. som ledamot i Nacka arbetarekommuns styrelse, ordförande i Järla s-förening och ledamot i kvinnodistriktets styrelse. I dag är hon internationellt ansvarig i Maria-Södra stations s-förening och ordförande i Socialdemokratiska Israelvänner. Ulla har facklig erfarenhet från DIK, bl.a. som ordförande i en arbetsplatsförening, och föreningsvana från ideella organisationer, bl.a ordförande i Saga Gymnastikförening på Mariatorget.
Ulla har mångårig erfarenhet av kommunalpolitik efter uppdrag i Nacka kommuns kommunstyrelse, nämnder för stadsbyggnad, tekniska frågor, kultur- och fritid samt områdesnämnd . Ulla satt i Nacka kommunfullmäktige i 12 år varav sex år som andre vice ordförande.

Ulla har stor kunskap i omsorgsfrågor och sociala frågor Dessutom har hon personlig praktisk erfarenhet av t.ex. LSS och annan lagstiftning särskilt med inriktning på ungdomar eftersom hon är mor till en son med Aspergers syndrom.

Yrkesmässigt har Ulla arbetat som lärare, administratör och producent inom musik- och kulturvärlden, som rektor och som egenföretagare i bl.a. kommunikation, omvärldsanalys, företagsutveckling och -finansiering. Sedan fyra år tillbaka arbetar Ulla som kultur- och mediepolitisk rådgivare hos Socialdemokraterna i riksdagen.

 

 

 

Nov 052012
 

Stefan Löfven reste till Israel 28-30 oktober. Svenska Dagbladet beskriver resan i en artikel. I Sverige finns praktiskt taget konsensus om att lösningen i Israel-Palestina-konflikten består i en tvåstatslösning. Skillnader handlar mer om takten i fredsprocessen. Löfven visar på en balanserad inställning. Men det är också klart att det finns stora problem att lösa i denna kanske världens svåraste konflikt.  På båda sidor finns hökar och duvor. De som försöker finna lösningar och som väljer en icke-konfrontativ hållning får det svårt. Mahmud Abbas, t.ex. kritiseras häftigt av Hamas när han i israelisk tv säger att han inte har för avsikt att kämpa för att återvända till sin hemstad Safed, som idag är på israelisk mark. Hans uttalande väcker beröm från israelisk sida men vrede från Gaza. Vad Abbas förstår är att allt som av den ena partnern anses ”rätt” inte kan genomföras. Man kan ha rätt men inte kunna få rätt, detta är en smärtsam process som vissa parter i denna konflikt redan insett, men långtifrån alla. I Sverige pågår en annan debatt angående Israel, nämligen den om varor från de ockuperade områdena. I en artikel i Aftonbladet skriver bl.a. ärkebiskop Anders Wejryd att varor från ockuperade områden i Israel, måste kunna skiljas från varor från övriga Israel. Detta skulle kunna vara en rimlig hållning som Wejryd argumenterar för. Ett sätt att påverka Israel. Man kan ändå fråga sig om rimligheten i detta ställningstagande i jämförelse med andra länder. Ulf Öfverberg, ordförande i Samfundet Sverige- Israels Stockholmsavdelning ställer frågan i en debatt i P1 Morgon varför ingen kräver märkning av kinesiska varor från Tibet. Jag håller med Erik Helmerson Dagens Nyheter om att Israel döms efter en egen, hårdare måttstock än sina grannländer. Det finns det en passage, med syftning på Israel, i Wejryds artikel som stör mig: ”Om inte Mellanöstern kan vara en mångreligiös region, vilket hotas på flera sätt, blir framtidsutsikterna än mörkare.” Visst ska vikten av ett mångkulturellt och mångreligiöst Israel framhållas, men blir det inte lite märkligt att inte samtidigt se vad som händer i kulturens och religionens namn i omkringliggande stater som Iran, Irak och Saudiarabien?

Okt 082012
 

Min krönika i Tidningen Tro och Politik som publiceras idag:

Vi närmar oss slutet av de judiska stora helgerna som inleds med Rosh Hashana, nyårsfesten, som efter tio botdagar avslutas med Jom Kippur, Försoningsdagen, den största av de judiska helgdagarna.  Jom Kippur inleds kvällen före, då man räknar en judisk helgdag från solens nedgång kvällen före tills solen går ner. Kvällen före Jom Kippur heter Kol Nidre och är för mig den viktigaste gudstjänsten på året. Den inledande musiken är en ren enkel melodislinga som går rätt in i hjärtat, en musikalisk fras som använts av många kompositörer. Kol Nidre-gudstjänsten är på arameiska, inte hebreiska och orden Kol Nidre betyder ungefär ”alla löften” och det är vid betydelsen av löftet denna helgdag uppehåller sig.

Vi ber om att bli lösta från de löften som vi ger under det kommande året, men som vi kommer att bryta. Och vi ber om förlåtelse för de löften vi brutit mot. Det gäller endast löften till Gud. Löften till andra människor kan inte hävas genom bön, du måste först be de människor om förlåtelse, som du handlat orätt emot innan du kan försonas med Gud. Det tillhör helt enkelt Jom Kippur att ovänner ska sluta fred.

Två dagar efter Jom Kippur utsattes Malmö judiska församling för ett attentat.  Många frågar om det är en tillfällighet att det händer under de stora helgerna. Någon minns 1973 då Israel just på Jom Kippur, då många soldater var hemförlovade, anfölls av en koalition av arabiska stater under ledning av Egypten och Syrien. Judar runtom i Sverige blev oroliga – vågar vi gå till synagogan? Vågar vi skicka våra barn till den judiska skolan? Jag funderade själv några varv – borde vi vara försiktiga? Och är inte själva frågeställningen häpnadsväckande  – svenska judar är oroliga för sin fysiska säkerhet. De judiska församlingarna lägger idag en stor del av medlemsavgifterna på säkerhet istället för kultur, sociala aktiviteter och verksamhet för barn och unga. Vilka andra samfund i Sverige tvingas till det? Det har gjorts engångsinsatser av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar men denna fråga måste lösas.

Jag kände mig styrkt av Facebook-gruppen ”Jag är inte rädd att vara jude i Sverige”. Initiativtagaren Benjamin Gerber skriver klokt om att rädsla är en naturlig reaktion, men att det viktiga är hur vi agerar. ”Vi kan ta våra barn från judiska skolor – de kommer att stängas då – vi kan undvika judiska synagogor och församlingar – då är dessa institutioners dagar också räknade.”  I Malmö genomfördes en stödaktion för judiska församlingen, något som uppskattades mycket av Malmöförsamlingen och Malmös judar. Särskilt viktigt upplever judar i Sverige det att andra än judar tar striden mot antisemitism. Även om du själv inte är drabbad, vill du stå passiv inför ett samhälle som inte agerar mot intolerans och hatbrott? Det är vad du som människa säger och gör som är det viktiga – det styr i slutändan också vilka insatser samhället gör.

Okt 062012
 

I  fredagens Torehammars vecka ett program på P3 var Calle Norlén gäst. Om du inte lyssnar på detta program – börja nu!

1981 kom jag till Stockholm och började på Musikhögskolan. För första gången i mitt liv lärde jag känna människor som var homosexuella, i mitt fall var det män, de homosexuella kvinnorna var åtminstone för mig osynliga.

Den tid som Jonas Gardell beskriver i sin bok ”Torka aldrig tårar utan handskar” är min tid.  Citerar Runeberg: ”Jo, därom kan jag ge besked,
Om herrn så vill, ty jag var med.”

Ja, jag var med, och det är ett obearbetat mörker i mig fortfarande när jag tänker på mina begåvade generationskamrater som borde varit i sin krafts dagar nu men som inte finns mer. Om detta ska jag berätta mer senare. Jag hade så stora förväntningar på Gardells bok och jag blev besviken. Allt jag upplevt kände jag så väl igen. Boken redovisar fakta men berörde mig inte som litteratur. Jag ville så otroligt gärna tycka om boken därför att den var egentligen precis allt jag upplevt, inte som huvudperson men som birollskaraktär i dramat. När min personliga besvikelse lagt sig inser jag att boken i alla fall är ett bra underlag för ett filmmanus . Och det blir både en tv-serie och en film. På måndag sänder SVT första avsnittet. Jag hoppas så att tv och film blir bättre än boken.

Norlén är i radioprogrammet tydlig med att det är viktigt att som bög känna sin historia och respektera de som gick före och tog striden inte bara mot intolerans och för en förändrad lagstiftning. Först 1944 beslöts att homosexualitet inte var att betrakta som en brottslig handling och 1979 beslöts att homosexualitet inte var en sjukdom.

Torehammar berättar att han kom ut 1995, vilket var ett år före bromsmedicinerna kom och han insåg att hans sexualitet var något man kunde DÖ av. Calle Norlén berättar att han just av detta skäl väntade ända till 1988 med att bli offentlig med sin sexualitet.

När Henrik Torehammar ska berätta om några scener ur tv-serien hör man hur berörd han är – rösten bryts. Och även jag måste svälja en extra gång. Mot slutet av programmet frågar Torehammar om homosexualitet alltid måste gestaltas som problem, t.ex. Brokeback Mountain. Norlén säger insiktsfullt att han inser att det är bra att veta sin historia och säger samtidigt – ”nu låter jag som judarna och Förintelsen” och Torehammar hakar på och frågar om aids är bögarnas Förintelse, han säger ”har vi varit med om ett krig?”  Ja, säger Calle Norlén, och menar att det är viktigt att minnas de som gått före och tagit kampen för kommande generationer. Jag hoppas att det kommer fler svenska berättelser än Gardells om denna tid. Alan Hollinghursts The Line of Beauty är än så länge oöverträffad som skildring av epoken då den också beskriver samhällsförändringen på djupet. Den svenska samhällskritiska romanen om 80-talets Sverige med aidsepidemien som fond är ännu inte skriven.

 

 

 

 

 

Okt 052012
 

Den socialdemokratiska budgeten på kulturområdet präglas av att vi vill skapa fler jobb, öka tillgängligheten till kultur, samt öka insatser för folkbildning och utbildning. Det gör vi genom en stark budget och vi satsar 332 miljoner kronor mer än regeringen inom utgiftsområdet.

Insatser som leder till jobb. Vi föreslår

•att Kulturarvslyftet läggs ner och att man istället satsar på det som beprövat fungerar – ACCESS-jobb inom kulturområdet. (+122 miljoner kronor).

•en ökad satsning på ideella arrangörer som skapar arbetstillfällen. (+12,5 miljoner kronor).

•en  ökad satsning på fria grupper – kulturarbetare som kan utveckla in      verksamhet. (+12,5      miljoner kronor).

•en ökad satsning på  internationalisering, t.ex. gästspel i utlandet. (+10 miljoner kronor).

•att anslaget hos      Statens Konstråd för inköp av offentlig konst ökas vilket ger jobb till      konstnärer. (+10 miljoner kronor).

Vi vill öka tillgängligheten till kultur och föreslår

•ett      Läslyft! Satsa på läsning, läsfrämjande, forma en nationell      biblioteksstrategi och politik, se till att lagen om skolbibliotek      efterlevs. (+10 miljoner kronor).

•digitalisering av biografer på små orter. (+10 miljoner kronor).

•fri entré på statliga museer. (+80 miljoner kronor).

Vi investerar i folkbildning och utbildning och föreslår

•1000 nya (utöver de 1000 som regeringen föreslår) helårs utbildningsplatser inom folkhögskolan      inom ramen för Utbildningskontraktet. (+60 miljoner kronor).

•En ökning av insatserna för att motverka främlingsfientlighet och rasism (+ 5 miljoner kronor).

Kulturmotion (S) 2012/2013

Sep 262012
 

Jag är nyss hemkommen från Stora Synagogan. Jom Kippur – Försoningsdagen har inletts och jag och min familj har deltagit i Jom Kippurs aftongudstjänst – Kol Nidre. I morgon startar morgongudstjänsten kl 10 och slutar 19.22 då solen går ner. Kol Nidre är en vacker och känslosam gudstjänst. Synagogan är helt full och vår rabbin David Lazar talar till oss alla och envar. Samtidigt sitter jag och tänker på att 1973 just på Jom Kippur anföll Egypten och Syrien Israel. Den israeliska armén var till stora delar hemförlovad att fira helgdagen med sina familjer. Israel led stora personliga förluster. Som socialdemokrat och ordförande i Socialdemokratiska Israelvänner upplever jag ofta att bilden av konflikten är ensidig. Konflikten är svår och komplicerad men kan aldrig förstås och lösas om man inte ser hela historien från 2:a världskriget, Förintelsen och framför allt inser det oundvikliga i staten Israels bildande och behovet för det judiska folket att ha en stat som ger det judiska folket absolut säkerhet.

Och samtidigt tänkte jag – detta är dagen för Försoning, för förståelse av det obegripliga. Jag har bett mina närmaste om förlåtelse för vad jag brutit under det senaste året och lovat mig själv att vara en bättre människa kommande år. Rabbin Lazars predikan ikväll avslutas med; U-Tshuva u ´Tfila u ´Tzekakah ma’avirin et ro’ah hag’zerah! Men bot, bön och kärleksverk avvändes det hårda ordet.

Tänk på att du är för att att t’shuva – att komma tillbaka oavbrutet och höra till församlingen.

Tänk på att du är här för att t’fila – att be för att du tror, det är ett av många sätt som finns för en judisk person att tro på.

Tänk på att du är för att tzedak – att göra vår församling och samhället till en bättre plats.

Må det vara på det här sättet – ma’avirin et ro’ah hag’zerah – att vi gör det bästa av det liv vi lever.

Gm’ar Hatimah Tova!

 

Sep 252012
 

Svenska Dagbladets kulturchef Martin Jönsson ställer sig den frågan på sin blogg i ett inlägg. Det är precis sådana här resonemang som nu dyker upp när man diskuterar en ny modell för att ta ut tv-avgift, det handlar inte bara om hur man ska ta in pengarna utan också om vem som ska ha dem.  SVT+SR+UR eller ”fler”?

Public service-utredningen förslår en skatt, lika för alla. Förslaget i korthet ser ut så här: De med inkomster upp till 30 000 kr per år kommer inte att betala någon tv-avgift. På inkomster över 30 000 kr (grundavdraget) per år betalar man 1 % av beskattningsbar inkomst, dock högst 1 200 kr i månaden. Det taket slår till vid en årsinkomst på 148 000, dvs 12 500 kr i månaden. Företag kommer inte att betala någon avgift alls. Detta betyder att ett tvåpersonshushåll får en höjning från dagen 2 076 kr per år till 2 400 kr per år. Ensamhushåll får en sänkning med 876 kr per år. Hushåll med fler än två vuxna med inkomster kan få rejäla höjningar. Nog om själva avgiften.

Den konstruktion vi har idag skapar en tydlig relation mellan lyssnarna/tittarna och PS-företagen. Inga omvägar via skattsedeln. Hur man än vänder och vrider på saken så innebär den föreslagna modellen ett minskat oberoende. Makten över PS-företagen har flyttat närmare politiken. En del säger att vi måste ändra, dels för att licensskolket är så högt – 12 %. Andra kallar 88 % betalningsvilliga för en unikt hög siffra. Det beror på om man väljer att se glaset som halvtomt eller halvfyllt. En del menar att det är orättvist att de som tar del av SVT via PLAY på sin dator också borde vara med och betala.

Systemet idag har vissa brister, fler borde betala, och möjligen på sikt så håller inte definitionen på vem som ska betala tv-avgift. Idag är definitionen att man har en apparat som kan ta emot hel tv-kanal. Idag är det bara tv-apparater som kan det och det säljs dessutom tv-apparater som aldrig förr, så intresset för att se tv på det ”gamla vanliga” viset är fortfarande högt. Jag menar att man inte ska laga det som inte är trasigt. Men givet nu att man ska se om det går att hitta en annan modell för att ta ut tv-avgift så känns det som ”skatt” är en farlig väg att gå. Och har man en gång bytt system – ja bytt är bytt – går aldrig igen.

Den tanke som Jönsson lyfter fram har tidigare ultraliberaler förfäktat. Varför ska avgiften till public service bara komma public service-företagen tillgodo? Nästa steg är kanske en beställar-utförar-modell med en public service-myndighet som lägger ut uppdrag på privata produktionsbolag.  Låter det konstigt? Inte konstigare än att moderaterna flera gånger lagt motioner i riksdagen om att privatisera public service, rent av lägga ner. Public service finansierad via skattesystemet kan vara ett första litet steg. Det som inte gick att göra i ett hugg går nu att ändra på med små förflyttningar, var och en till synes harmlös.

Att resonera som Jönsson, att public service-pengarna ska gå till fler, visar att han inser att offentliga medel behövs för att klara mångfald i media och klara att hålla en hög journalistisk kvalitet. Det är därför vi har presstöd t.ex. vilket Svenska Dagbladet inte skulle klara sig utan.

Jönsson redovisar ett förslag till bredbandsskatt från Storbrittannien. Tanken att via bredbandsabonnemangen få in pengar är inte ny. I Danmark kombinerar man en traditionell tv-avgiftsmodell med en skatt på bredband  – en medielicens.

Det vore intressant att höra fler röster i debatten om hur public service ska finansieras i framtiden och hur dess oberoende ska bestå. Detta är central fråga för vårt öppna samhälle.

Jag är dock orolig för att man inte har förmåga att se till den goda situation vi har i Sverige idag, 88 % betalar, tilltron till public service är stor och oberoendet så stort som är möjligt. Ska uppbördssystemet ändras krävs det en fullständig konsensus där alla demokratiska partier sluter upp – både vad gäller systemet med att ta upp avgifter men också med att sluta upp kring att public service ska ha sjysta ekonomiska villkor så att de kan fylla sitt viktiga uppdrag.